Om Siden & Silke

Siden är ett fantastiskt naturmaterial med helt unika egenskaper!

Sidenets glans, mjukhet, vackra fall och sköna känsla är helt unikt. Inte undra på att siden varit Drottningars och kungars favorit genom tiderna.
Det finns inget som slår känslan av äkta siden! Ett material så lätt, mjukt och så lent med många användningsområden.

En av sidenets främsta egenskap är dess enastående lyster och sin förmåga att reflektera ljus, denna egenskap framhäver lyskraften i färger på ett helt unikt sätt.
Siden värmer vid kyla och svalkar vid värme, i förhållande till sin vikt så är silke starkare än stål!

Siden kan absorbera vatten upp till en tredjedel av sin egen vikt och ändå känns helt torrt, det gör att användningen av siden som material till kläder i sport- och friluftssammanhang allt mer populärt.

Sin goda förmåga att absorbera fukt delar sidenet med andra naturfibrer såsom linne och ull men siden har några unika egenskaper som de övriga materialen saknar, nämligen sin lätthet och sin enastående styrka. Siden är även resistent mot mögel och röta men däremot är siden såsom andra textilfibrer känsligt för ultraviolett strålning.

Här följer en liten beskrivning av framställningen av silke och siden, från ägg, till larv och vidare till kokong och till slut färdigt silke.

Här ovan ser man en mängd tunna silkestrådar som samlas ihop till en enda tråd och här nedanför syns den hasplade silkestråden i hinken.

Silkeskokonger i väntan på att hasplas

Siden eller Silke, är det samma sak eller?

Javisst materialet är samma men, svenskan gör till skillnad från de flesta andra språk skillnad på råvaran silke och den färdiga produkten siden. ex. silkesmask, silkestråd, silkesvadd, sidentyg, sidensjal, sidenproduktion.
Det finns en mängd olika namn för olika slags sidentyger och kvaliteer, allt beroende på tillverkningssätt. Såsom Chiffong, Crepe de Chine, Dupion, Duchesse, Organza, Taft och många fler

Mullbärsslike - Kallas det silke som kommer från Silkesfjärilen eller rättare sagt silkesspinnaren Bombyx Mori som endast äter löv från mullbärsträdet. Det är från mullbärssilket som den största delen av allt färdigt siden kommer. Kokongerna är oftast vita, men kan även ha andra färger, silkesfibern är mycket lätt att färga.

Thussasilke - eller Vildsilke som det även kallas kommer från några andra sorters silkesspinnare som också producerar silke som går att använda för textilproduktion.
Kokongerna från vildsilket samlas oftast in efter det att den färdig fjärilen gnagt sig ut ur kokongen. Det betyder att fibrerna blir kortare och inte en lång obruten tråd som hos de odlade mullbärssilket. Thussasilket innehåller även mer sericin, ett limämne som gör fibern strävare och inte lika glansig som mullbärssilket, och det är även svårare att färga vildsilke.

Sidenets historia börjar för 6000 år sedan i nuvarande Kina

I minst 6000 år har vi känt till konsten att tillverka siden av silkesfjärilens kokonger.
Från början tog man tillvara de korta silkestrådar man fick från de sprängda vildsilkeskokongerna,
men redan för 5000 år sedan så kunde man väva siden av hasplade och obrutna kokonger.
Med de långa silkestrådarna kunde man då väva ett glansigare och starkare tyger än tidigare.
Det äldsta fragment av kinesiskt siden man funnit är en bit tuskaftsväv från omkring 2750 f.kr.

Silke & Siden i Sverige

I Sverige har siden importerats många hundra år innan en egen produktion kom igång.
Siden är känt sedan förkristen tid i Sverige, på ön Björkö i mälaren låg den vikingatida handelsstaden Birka, där har man bl.a. gjort fynd av Bysantiskt och Kinesiskt siden. Merparten av det sidenet kom via handelsvägarna och floderna österifrån. Under Gustav Vasas tid importerades nästan lika mycket siden som vadmal och lärft, siden stod för ungefär 10% av den totala textilimporten. Sidenväveriernas historia i Sverige tar fart under 1600-talets stormaktstid. 1649 fick holländaren Jacob van Utenhoven privilegium att starta ett sidenväveri på södermalm i Stockholm. I väveriet tillverkades siden, sammet och plysch, drottning Kristina var en av kunderna.
1732 inledde det Svenska Ostindiska Kompaniet sina seglatser till Indien och Kina, till stort förtret för den svenska sidenproduktionen. På 1740-talet kom ett kungligt förbud mot allt siden från utlandet, undantaget var endast möbeltyger, allt för att förbättra villkoren för den svenska silkesproduktionen. Under 1700-talets mitt var den svenska sidenproduktionen som störst och i Stockholm fanns då ett 40-tal sidenväverier, som jämförelse fanns det då ett 30-tal ylleväverier i staden.
Under 1700-talets senare del minskade antalet sidenväverier p.g.a. olika politiska faktorer.
Följden blev att de kvarvarande sidenväverierna minskade sitt sortiment och satsade på att väva enklare siden som kunde köpas av fler. Omkring sekelskiftet 1800 ökade efterfrågan på sidendukar(sjalar) och halskläden kraftigt och bidrog till att den svenska sidentillverkningen fick ett rejält uppsving. Sidenschaletterna kom att bli en livräddande produkt för de svenska sidenväverierna.
Vid 1800-talets mitt drabbades de franska och italienska silkesodlingarna av sjukdom, och det medförde att priset på råsilke steg kraftigt. Flertalet sidenväverier lades ned under 1800-talets senare hälft, och 1904 fanns endast ett sidenväveri kvar och det var Almgrens Sidenväveri, som än idag finns kvar nu som museum och industriminne.

Almgrens Sidenväveri

Vill du läsa mer om siden så rekommenderar vi dig att läsa den utomordentligt bra boken Siden
av Bergström & Öhrlen den finns tyvärr inte i handeln längre,
men med lite tur kan du hitta den på antikvariat eller på biblioteket.

Dagens silkesproduktion är den största någonsin i världshistorien.